Jag är så galen i Theodor Jensen att det inte går att beskriva. Hans ögon. Hans röst. Den pojkaktiga blicken som aldrig försvinner hur gammal och vis han än blir. En riktig man. Och, för mig handlar hans musik väldigt mycket om en tid som är förbi. Tonerna, och vissa textrader ger en lite rysningar av Broder Daniel. Samtidigt kan man få vissa Håkan Hellström-vibbar. Jag skulle vilja stå på en scen med en gitarr och bara hoppa runt och vråla. Explosion.

I was walking but I didn´t know the way and I
I was talking but I don´t know what to say and I
I was thinking but i couldn´t find the key
I was falling upon my knees

Mon Amour
What I´m in, Mon Amour?